Säpo

Så fungerar kontraspionage

Kontraspionagets syfte är att förebygga, förhindra och uppdaga samt utreda och beivra brott mot Sveriges säkerhet. Kontraspionage omfattar inhämtning av underrättelser om och bedömning av det utländska spionaget. Detta underrättelsearbete skapar underlag för olika typer av åtgärder för att kontra den säkerhetshotande underrättelseverksamheten.

För att motverka spionage bedriver Säkerhetspolisen kontraspionage som omfattar inhämtning av underrättelser om och bedömning av det utländska spionaget. Inhämtningen kan ske genom åklagarledda förundersökningar med hjälp av hemliga tvångsmedel, till exempel telefonavlyssning.

Säkerhetspolisen kan också bedriva underrättelseinhämtning på egen hand genom bland annat fysisk spaning eller samtal med uppgiftslämnare.

Detta underrättelsearbete skapar underlag för olika typer av åtgärder för att kontra den säkerhetshotande underrättelseverksamheten. För att motverka denna måste man känna till hur det utländska spionaget går till.​

Hur går kontraspionaget till?

Ett sätt är att systematiskt följa upp det kända underrättelsehotet, alltså de länder som Säkerhetspolisen av erfarenhet vet spionerar i eller mot Sverige. Det andra sättet är att leta efter det okända hotet. Säkerhetspolisen identifierar då de skyddsvärda verksamheter i samhället som skulle kunna vara föremål för intresse från andra länders underrättelsetjänster. Genom att varsko personer som arbetar i dessa verksamheter om underrättelsehotet minskas sårbarheten, vilket medför ett ökat skydd för den berörda verksamheten.

Ett sätt att motverka spionage är att utreda och lagföra det. Under rubriken Brott mot Sveriges säkerhet i brottsbalkens 19 kapitel finns flera olika typer av brott varav spioneri är ett.

Persona non grata

Det är inte alltid Säkerhetspolisen kan gripa någon och att sedan åklagaren kan åtala denne. I de fallen kan Säkerhetspolisen istället bidra till att minska hotet eller sårbarheten genom underrättelser till en extern part som har möjlighet att genomföra åtgärder. Så är exempelvis fallet med en utländsk underrättelseofficer som arbetar under diplomatisk täckmantel och därför har immunitet. Då kan Säkerhetspolisen vända sig till regeringen och underrättelse­officeren kan förklaras för persona non grata (PNG), det vill säga icke önskvärd i landet.

Här kan du läsa mer om PNG och om diplomatisk immunitet.

Förebyggande skyddsåtgärder

Ett annat exempel när det inte finns någon att gripa är vid elektroniska angrepp där ägaren av den angripna datorn eller nätverket måste vidta skyddsåtgärder för att avbryta spionaget.

Genom Säkerhetspolisens föreläsningsverksamhet blir hundratals personer i skydds­värda verksamheter varje år medvetna om underrättelsehotet. De blir därmed mindre mottagliga för värvningsförsök och kan agera med större försiktighet då de använder datorer och mobiltelefoner. Säkerhetspolisens underrättelser resulterar i att skyddet för den skyddsvärda verksamheten stärks.

Teknisk inhämtning allt viktigare

En allt större del av det utländska spionaget bedrivs med hjälp av teknisk inhämtning. Det beror dels på att den tekniska utvecklingen gör att ett alltmer sofistikerat tekniskt spionage är möjligt, dels på att sårbarheterna i vårt samhälle ständigt ökar. Säkerhetspolisen motverkar därför spionage som sker genom såväl inhämtning med hjälp av agenter som it-intrång, signalspaning och andra tekniska metoder.

Omvänd målsökning

En viktig del i arbetet med att förebygga och avslöja spioneri och olovlig underrättelseverksamhet är att leta efter hittills okända underrättelseaktiviteter. En av metoderna som används kallas omvänd målsökning. Metoden fokuserar på målet, det som är skyddsvärt, istället för på aktören.

Här kan du läsa mer om omvänd målsökning.