Säpo

Frågor och svar

Vanliga frågor om Säkerhetspolisen.

Hur styrs Säkerhetspolisen? 

Precis som alla andra myndigheter styrs vi, vid sidan av olika författningar, av regeringen. Det som skiljer Säkerhetspolisen från andra myndigheter är att merparten av sty-rande, planerande och avrapporterande dokument är sekretessbelagda med hänsyn till rikets säkerhet.

Säkerhetspolisen leds av en generaldirektör som också kallas säkerhetspolischef.

Säkerhetspolisen, i dess nuvarande form, bildades den 1 oktober 1989. Då fick myndigheten en relativt självständig ställning med en egen generaldirektör, även om organisationen fortsatte att vara en del av Rikspolisstyrelsen.

Den 1 januari 2015 blev Säkerhetspolisen en helt självständig myndighet skild från övriga polisen. Det beslutade riksdagen i december 2013. Det skedde samtidigt som landets polismyndigheter slogs samman och bildade den nya Polismyndigheten. Säkerhetspolischefen har därmed det högsta ansvaret och beslutsmandatet för Säkerhetspolisen. Det innebär att säkerhetspolischefen på ett tydligare sätt kan utkrävas ansvar för Säkerhetspolisens verksamhet och att lednings- och ansvarsförhållandena klargörs. Under 2013 vidtog Säkerhetspolisen flera förberedande åtgärder inför ombildningen. Dessa förberedelser intensifierades under 2014.

Vad är skillnaden mellan Säkerhetspolisen och övriga polisen? 

På många sätt är vi en verksamhet som övrig svensk polis. Den huvudsakliga skillnaden är Säkerhetpolisens fokus på att förebygga brott mot rikets säkerhet.

Säkerhetspolisen är en del av den svenska polisen. Med några få undantag lyder vi under samma lagar och bestämmelser som Polismyndigheten. Här kan du läsa mer om de bestämmelser som styr Säkerhetspolisens verksamhet.

Säkerhetspolisens uppdrag är att bedriva säkerhetsarbete för den centrala statsledningen, att förebygga och avslöja brott för att förhindra spionage, terrorism och annat som kan hota rikets säkerhet.

Eftersom vi är en del av det svenska polisväsendet och rättssystemet är det samma regler som gäller för oss som för polisen. Det är regler som talar om hur vi i förundersökningar biträder en åklagare som leder arbetet, att det är domstolar som fattar beslut om hemliga tvångsmedel och som slutligen prövar bevisningen i en rättegång.

Inom vissa områden ger också Säkerhetspolisen stöd till och samarbetar med andra brottsbekämpande myndigheter. En stor del av samarbetet handlar om informations- och erfarenhetsutbyte, men vi samarbetar också operativt. Till exempel ger vi stöd till Polismyndigheten i brottsutredningar i form av expertkunskaper, hotbilder, spaning och analys.

Riksenheten för säkerhetsmål handlägger samtliga mål och ärenden från Säkerhetspolisen. Den finns i Stockholm och där arbetar fem personer.

Varför kan inte Säkerhetspolisen berätta allt?

Vi förstår att media och allmänhet vill ha information om vår verksamhet. Vi ansvarar för viktiga områden och ofta är det uppseendeväckande händelser eller brott vi arbetar med. Vi försöker så långt det går att vara öppna med det vi gör och de slutsatser vi drar. Men ofta går det inte av operativa skäl. Vi röjer inte våra arbetsmetoder och vi vill skydda våra källor. Många gånger hindras vi också av sekretesslagen från att vara öppna.

När det exempelvis råder förundersökningssekretess i våra utredningar får vi, precis som Polismyndigheten, inte berätta något. Det är förundersökningsledaren, ofta en åklagare, som tar ställning till vad som omfattas av förundersökningssekretessen, inte Säkerhetspolisen. Förundersökningssekretess finns för att en utredning inte ska kunna förstöras eller försvåras. Det är viktigt att misstänkta inte har information om exempel-vis vad andra berättat eller om polisens åtgärder eftersom det kan påverka de berörda och förstöra viktiga bevis.

Hur skaffar Säkerhetspolisen information? 

En stor del av Säkerhetspolisens arbete sker i form av underrättelsearbete. Det är främst inom verksamhetsområdena kontraspionage, kontraterrorism och författningsskydd som ett systematiskt underrättelsearbete bedrivs.

Underrättelsearbete bedrivs genom inriktning, inhämtning, bearbetning, analys och delgivning av information. Inhämtning av underrättelser sker bland annat genom:

  • Spaning – utförs av specialistpersonal från Säkerhetspolisen.
  • Tvångsmedel – beslutade av domstol och de som får användas är hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och postkontroll.
  • Personkällor – personer som lämnar information.
  • Öppna källor – till exempel internet, tidningar, radio och tv.
  • Förhörsinformation.
  • Kontakter med utländska säkerhets- och underrättelsetjänster – Säkerhetspolisen har ett omfattande samarbete med andra länders säkerhets- och underrättelsetjänster, särskilt när det gäller att bekämpa och motverka terrorism.
  • Kontakter med Polismyndigheten.
  • Kontakt med andra myndigheter och organisationer.

Inhämtade underrättelser bearbetas. Innan de analyseras sker en bedömning av hur tillförlitlig källan är och huruvida informationen är korrekt. När uppgifterna har analyserats delges berörda enheter inom Säkerhetspolisen som med utgångspunkt från informationen beslutar om operativa åtgärder, extern delgivning eller förnyad underrättelseinriktning.

När får tvångsmedel till exempel hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation användas?

Domstol beslutar om användande av tvångsmedel efter begäran från åklagare. Tvångsmedel kan få användas i förundersökningar av brott som kan ge fängelse i minst två år samt vissa andra brott av speciell karaktär. Undantaget är hemlig rumsavlyssning som endast får användas för mycket allvarliga brott, det vill säga brott som har ett minimistraff om fängelse i fyra år.

De tvångsmedel som är tillåtna i Sverige är:

  • Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation som innebär att ta del av en misstänkt persons kommunikation med enskilda personer via telefon eller internet.
  • Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som innebär att ta del av tekniska uppgifter vid kommunikation över internet eller telefon för att utröna vem eller vilka en misstänkt person har kontakt med.
  • Hemlig kameraövervakning som innebär att kameror placeras ut för att bevaka en plats som har koppling till det brott som utreds.
  • Hemlig rumsavlyssning - så kallad buggning - som innebär att ta del av tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst som allmänheten inte har tillträde till.
  • Postkontroll som innebär möjligheten att beslagta brev och paket för att ta del av det som skickas till eller från en misstänkt person.

När blir underrättelseinhämtning olaglig?

LAGLIGT. Underrättelseverksamhet innebär att samla in och bearbeta information för att använda informationen i specifika syften. Underrättelseverksamhet är inte olaglig i sig.

OLAGLIGT. Underrättelseverksamheten blir olaglig när någon för en främmande stats räkning skaffar sig uppgifter som kan medföra skada för en annan stats säkerhet när uppgifterna blir kända. Det kan också vara fråga om fall där någon, för en främmande stats räkning, skaffar uppgifter om andra människors personliga förhållanden. Sådan underrättelse verk samhet kan ske genom att en främmande stat använder sig av personer som har eller kan få tillgång till de uppgifter som den främmande staten behöver. 

SPIONERI. Spioneri är när man försöker komma över uppgifter som kan medföra men för rikets säkerhet för att överlämna dem till främmande makt.

Vad är skillnaden mellan en säkerhetstjänst och en underrättelsetjänst?

En säkerhetstjänst arbetar för att höja säkerhetsnivån i det egna landet. Detta görs genom att avslöja och reducera säkerhetshot som riktas mot landet och dess skyddsvärden. Säkerhetsnivån kan också höjas genom att sårbarheter (svagheter i sä-kerhetsskyddet) identifieras och reduceras till exempel genom rådgivning och kontroll. Säkerhetspolisen i Sverige, FBI i USA, MI5 i Storbritannien och FSB i Ryssland är exem-pel på säkerhetstjänster.

En underrättelsetjänst bedriver verksamhet utomlands för att hämta in, bearbeta och delge information rörande andra stater, icke-statliga aktörer och fenomen som ska ligga till grund för beslut om framtida agerande. Underrättelsetjänster hämtar in information via öppna och hemliga källor. CIA i USA, SVR i Ryssland och MI6 i Storbritannien är exempel på underrättelsetjänster.

Vad får Säkerhetspolisen registrera? 

Säkerhetspolisen får behandla personuppgifter om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som rör brott mot rikets säkerhet och terrorbrott. Säkerhetspolisen får behandla personuppgifter i enlighet med de bestämmelser som finns i personuppgiftslagen (PuL) och polisdatalagen (PDL). Det framgår i PuL att det måste finnas ett tydligt formulerat ändamål med de personuppgifter man samlar in och registrerar, och att man inte får behandla fler personuppgifter än vad som behövs för ändamålet.

Enligt polisdatalagen får Säkerhetspolisen behandla personuppgifter om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som rör brott mot rikets säkerhet, terrorbrott och tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv.

Säkerhetspolisen får behandla personuppgifter när det behövs i arbetet med att skydda personer inom exempelvis regeringen. Säkerhetspolisen får även behandla uppgifter om enskilda personer när det behövs för att fullgöra uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen. När en person söker en säkerhetsklassad tjänst görs en registerkontroll. Då kontrolleras bland annat uppgifter i belastningsregistret, och uppgifter som Säkerhetspolisen behandlar med stöd av polisdatalagen. Det är sedan Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) som beslutar om uppgifterna ska utlämnas till den myndighet som ansvarar för säkerhetsprövningen.

Det finns också regler för hur länge personuppgifter får bevaras i registren och när de ska gallras. Ett register är föränderligt och ska bara innehålla den information som bedöms som nödvändig för ändamålet.

Säkerhetspolisen får inte registrera uppgifter om en person enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv – så kallade känsliga personuppgifter.

Hur begär jag ut information från Säkerhetspolisen?

Vill du begära att få del av uppgifter ur en allmän handling kontaktar du vår registratur via e-postadressen sakerhetspolisen@sakerhetspolisen.se, vårt e-postformulärlänk till annan webbplats eller per brev till adress:

Säkerhetspolisen, Box 12312, 102 28 Stockholm

Utdrag ur register

Du kan begära att få ta del av eventuella uppgifter om dig själv från Säkerhetspolisens register. Det gör du genom att skicka ett brev där du anger namn och personnummer samt att du vill ta del av eventuellt förekommande uppgifter om dig själv. För att vi ska kunna behandla din begäran ska du underteckna brevet personligen. Detta för att ingen annan ska kunna begära ut uppgifter om dig. Du skickar din egenhändigt undertecknade begäran till:

Säkerhetspolisen, Box 12312, 102 28 Stockholm

Äldre handlingar finns på Riksarkivet

Äldre handlingar ur Säkerhetspolisens arkiv har levererats till Riksarkivet i Arninge. Eftersom en sekretessprövning alltid måste göras innan materialet kan lämnas ut ser Riksarkivet gärna att man skickar en skriftlig förfrågan innan man åker dit. Mer information finns på Riksarkivets webbplats där det också finns ett beställningsforumlär. Se länk till höger.

Vad är ett hot? 

Ett hot består av att en person, organisation eller främmande makt har en kombinerad avsikt och förmåga att utföra en brottslig handling, exempelvis ett terrorattentat. Att bara vilja göra någonting räcker alltså inte om man inte samtidigt kan göra någonting. Detta kan naturligtvis ändras över tid och då måste vi kunna ställa om i bedömningen av huruvida hotet, i form av främmande makt eller en person eller organisation, har förändrats. 

Vad är skyddsvärt?

Vår demokrati, en fungerande myndighetsutövning, Sveriges suveränitet samt medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter är exempel på vad som är skyddsvärt i Sverige. Både information, platser och människor är vitala delar för att den svenska demokratin ska fungera. Exempelvis vårt försvar, riksdagens ledamöter och byggnader med viktig funktion betraktar Säkerhetspolisen som så kallade skyddsvärda intressen.

Vad är terrorism?

För terroristbrott döms den som begår en gärning som allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation om avsikten med gärningen är att

  1. Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,
  2. Otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
  3. Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation

Vilka personer får skydd av Säkerhetspolisen?

Säkerhetspolisen ansvarar för den centrala statsledningens säkerhet och för det personskydd som det har fattats ett särskilt beslut om, exempelvis kungafamiljen. Säkerhetspolisen ansvarar också för säkerheten vid statsbesök och liknande händelser.

Den centrala statsledningen består av drygt 400 personer. De är: statschefen, talmannen, riksdagsledamöterna, statsministern, statsråden, statssekreterarna, kabinettssekreteraren.

Säkerhetspolisen ansvarar även för säkerheten vid statsbesök och liknande händelser. Statsbesök är officiella besök av utländska statschefer. Liknande händelser är icke-officiella besök av utländska statschefer. Det är också besök av person med ställning som är jämförbar med statschef eller statschefs maka/make eller sambo och barn, talman, regeringschef, utrikesminister, minister, partiledare, överbefälhavare, företrädare för en internationell organisation eller annan jämförbar person.

Det finns även ett särskilt beslut om att andra länders beskickningsmedlemmar ska få personskydd när de vistas på svensk mark. Normalbilden är att några få av ambassadörerna har livvakter från Säkerhetspolisen. En av anledningarna till beslutet är att Sverige inte tillåter att ambassadörerna har beväpnade livvakter från det egna hemlandet. 

Vilka yrkesgrupper finns hos Säkerhetspolisen? 

Våra medarbetare finns inom en rad olika yrkeskategorier, bland annat analytiker, handläggare, tekniker, IT-specialister, tolkar, livvakter, jurister, spanare, ekonomer, utredare, administratörer och översättare. Drygt 1 000 personer arbetar vid Säkerhetspolisen. Andelen kvinnor är 36 procent. Cirka 51 procent av medarbetarna är polisutbildade.

Vad krävs för att bli livvakt hos Säkerhetspolisen?

En livvakt arbetar i första hand med att förebygga och förhindra att skyddspersonen utsätts för våld. Sker det ändå ett angrepp ska situationen kunna hanteras. Uppdraget ställer höga krav på livvaktens mentala, fysiska och sociala förmåga. Säkerhetspolisens livvakter är utbildade poliser med minst fyra års arbetslivserfarenhet inklusive studietiden. I samband med rekrytering testas begåvning, personlighet, fysik, syn, bilkörning, vapenhantering samt förmågan att värdera situationer på ett bra sätt. Livvaktsutbildningen är tio veckor lång och följs upp av vidareutbildningar varje år. Kunskapstester och fysiska tester sker årligen. Anställningen är tidsbegränsad och de utbildade poliserna är tjänstlediga från polismyndigheterna.